När saknaden sätts på print

Jag vet inte hur det är med er, men jag hade en mormor som stod mig väldigt nära. 

Hon var 70 år när jag föddes.

Hon fanns där när jag kom hem som nyfödd, såg när jag lärde mig krypa, stå och gå, fanns med nästintill dagligen under hela min uppväxt. Såg när jag lärde mig cykla, när jag knöt min första rosett och hon fanns där när jag och mamma kom cyklande hem från min allra första skoldag.

Hon hjälpte mig med läxor, hon satt runt bordet vid varenda sommarlovsfika, hon satt där i bänkraden i kyrkan när jag konfirmerade mig och hon stod på planen när jag tog studenten.

Hon var den första jag berättade saker för. När jag skulle ut och resa, när jag kanske hade hittat en lägenhet, när jag skaffade mig min lilla katt, när jag träffat Gubbtrollet, när vi tittat på hus efter hus var det henne vi åkte till för att berätta för och när vi sen blev gravida var hon (efter Ida & Emma) den första att veta om graviditeten. 

När jag åkte iväg till Afrika, på tågluff, luffade runt i Asien eller när jag & gubbtrollet stack till USA & Karibien var det likadant. Hon fick veta om det långt innan alla andra. När hon inte kom och mötte upp mig på flygplatsen så stod det vackra buketter med rosor med tillhörande kort där vi hälsades "välkomna hem igen" med hennes vackert snirklande handstil hemma på bordet.

När trollungen var född körde vi raka vägen från BB till henne för att visa upp vår nyfödda lilla dotter.

Vi har stressat i oss frukosten medans hon dukat fram, suttit tillsammans och pratat om dagen medans vi ätit vår kvällsmat och vi har tillsammans fikat mer än Sveriges resten befolkning tillsammans och tack vare henne är min kropp till stor del fylld av kolakakor, chokladrutor och champinjonsmörgåsar i mängder.

Vi sov över hos henne och hon sov över hos oss. Vi har legat i hennes säng med den bruna varma filten runt oss och läst Hemmets Journal, vi har druckit kaffe ur hennes finaste finporslin i ljuslila och guld tusen gånger om, vi har sprungit ner i källaren för att hämta glass, vi har skrattat när hon envist räckt fram servett till oss eller när hon envisats med att vi visst skulle ta en bananclementinchokladmackaellervadsomnuhelst. "Ta en!"

Tiderna ändras och rollerna likaså. Från att hon omsorgsfullt gjort saker för oss som vi inte klarade av som små, gjorde vi sen saker för henne. 

Vi putsade hennes fönster, klippte hennes hår, räffsade löv, åkte och handlade, tog med henne ut på rundor i antingen bilen för att se löven skifta färg på hösten eller körde långa rundor med rullstolen när det var för långt att gå för att hon skulle få se vårens första snödroppar, och så hade vi ju alltidalltidalltid våra söndagsfikor.

När trollungen var född var det likadant, det var lika självklart att träffas ofta. Jag körde barnvagnen och mamma tog henne i rullstolen.

När livet började lida mot sitt slut satt vi fortfarande vid hennes sida. När hon mådde bra och dagar då det inte var bra. Hemma eller på sjukhuset.

Vi pratade alltid mycket med henne och vi pratade lika mycket på slutet. Både jag och mina systrar. Om rädslor, om tiden som varit, om det som komma skulle och hur det skulle vara möjligt att klara sig utan varandra. 

Trollungen låg där i sängen hos henne medans hon omsorgsfullt strök henne över ryggen medans både hon och jag ständigt strök tårar ur ansiktet på varandra. Jag är så glad för det där. Att vi hann prata innan hon försvann. Att jag hann säg tusen gånger om hur mycket jag älskade henne, hur glad jag är att jag fått ha henne så länge, att jag var glad för allt hon gjort för oss och hur glad jag var att just hon var min mormor. "Ni är så fina, mina flickor" sa hon. 

Jag vet inte hur det är med er, men är det någon som verkligen fått mig att känna mig så innerligt och fullständigt ovillkorligt älskad av så är det av henne. 

Min mamma brukar säg att vi är en anledning till att hon blev så gammal. Hon var aldrig ensam och hon hade alltid nånting att leva för. Kanske var det så. Jag hoppas det. 

Hon fick nästan 97 år här på jorden och jag fick dela 26 år tillsammans med henne och det, det är jag så fruktansvärt tacksam för. 

Saknaden gör ju bara så ont.

Rädslan att förlora någon

Ibland på kvällarna går jag in i någon slags städ-trans. Jag plockar, fixar, städar, torkar, dammar och putsar tills det inte finns mer objekt att ge sig på. Igårkväll fick köket sig en släng av min städmani och blev skinande rent. Jag avkalkade kaffebryggaren med citron, för det har jag läst att man kan göra. Innan dess gick jag loss med olja på alla våra kranar, för det stod i en av mina husmorstips-böcker som jag fått av mig mormor att man kunde göra. Det kunde man också (om det inte är sådär supermycket kalkavlagringar) så det känns ju toppen att slippa använda starka medel som sen spolas ut i vårt vatten. Sånt gillar jag förresten, miljötänk. Även om jag inte själv är miljömodern nr 1 så uppskattar jag ändå när det finns miljövänliga lösningar som är lätta & bra att ta till sig.


Jag gick en runda igår också. Skulle promenixa till miljöstationen för att slänga lite konservburkar och en glasburk men när jag väl kom dit tyckte jag att det var så härligt ute att jag fortsatte på rundan. 7,6 km blev det och det var skönt som fanken.

På vägen träffade jag en dam som hade parkerat sin bil vid vägen. Hon brukar stå där, jag har sett henne där innan. Förr hade hon sällskap av en hund men nu finns inte hunden mer. Den dagen jag såg henne gå där ute ensam, utan sin följeslagare, fick jag en sån klump i magen för jag förstod att det inte fanns någon hund längre.
Igår stannade jag för att prata med henne och blev ståendes i nästan 40 minuter.

Vissa människor bara kliver rakt in i hjärtat och man blir ofrivilligt förtjust i dom. Hon är en sån.
Vi pratade om att hon brukade virka små katter och sälja på marknader, att hösten var påväg och att vi nu har en mysig tid framför oss, om jobb, om ensamheten & tvåsamheten, om kärleken till det stora och det lilla. Och vi pratade om hennes hund.

När hunden gått bort kremerade hon den och körde sen ut med tårar rinnande nerför kinderna ut till deras ställe, det ställe som hon och hunden gick till varenda dag, och spred askan för vinden.
Innan han gick bort filmade hon sin hund när han gick och sniffade på saker längs deras väg och hon tillslut ropade "nu vänder vi" och hunden vände sig om, tittade upp på henne, och kom sen tillbaka.
Denna filmen tittar hon på varenda dag och när saknaden fyller mer än vad kroppen kan ta så tar hon bilen och kör ut till deras ställe och hälsar på han. Ibland plockade hon blommor och lägger till han, ibland tar hon med sig kaffe ut och dricker det medans hon skriver om saknaden i sin dagbok. Ibland åker hon bara ut där för att sitta tillsammans med sin hund.


Hunden var det vi pratade mest om. Jag stod där med vagnen vaggandes bredvid mig och torkade tårarna som rann nerför mina kinder. Hon grät också. När vi pratat färdigt så kramade vi om varandra och kom fram till att det där med att älska någon, djur eller människa, också kan vara det svåraste som finns när man vet att den sorg som kommer sen när denna inte längre finns hos oss, är nästan omöjlig att hantera.

Hon skulle inte ha fler djur, av just den anledningen. Hon vågade inte älska så på djupet en gång till för att sen bli så fruktansvärt ledsen. Det höll på att ta knäcken av henne sa hon.

Jag förstår henne. Än idag kan jag börja gråta för jag saknar vår lilla katt så fruktansvärt mycket som gick bort för över 6 år sen. Jag vägrade också skaffa någon katt efter henne, men sen en dag så satt min lilla Selma där på en annons på blocket och jag kastade mig över telefonen.
Är man en djurälskare in i själen så tror jag att det nästan är svårare att leva utan dom, än att klara av den fruktansvärda saknaden som dom sen lämnar efter sig när dom inte längre finns. För mig var det så i alla fall.

Det är väl så det är. Älskar man någon så innerligt så blir också sorgen därefter.

 

Men hellre det än att aldrig älska på riktigt.

Inlägget om den begagnade jackan

Jodå. Mamma-monstret har vaknat till liv. Igen? Jajemänsan.

Jag har länge velat ha en viss jacka till min trollunge. Ingen fancy, foxy superhipp jacka som mammsen tycker är "såååååååååååååå snygg" men så in i vassen obekväm för ungen, utan en glad, skön, beskväm jacka som det lilla trollbarnet kan kravla omkring i. Inte för att hon kan kravla, eller ens sitta upp än men ändå. Att jackan, eller vilka kläder som helst, ska vara bekväm är nummer 1 för mig. Trollungen ska ha sköna kläder som hon kan göra vad hon vill med. När hon väl kan springa, leka, hoppa, gegga med lera, klättra i träd, hoppa i vattenpölar, så ska hon få göra det utan att svettpärlorna rinner nerför min panna och paniken växer som en klump inom mig. Måtte det förresten ta lång tid innan vi är där, vid hoppandet & lekandet alltså. (Om jag skulle kunna så skulle jag gladeligen drygat ut bebistiden så länge det bara varit möjligt.)

Nåväl. Jackan var det ja. Denna jackan kostar 500:-. Jag VÄGRAR lägga 500 kronor på nånting som detta trollbarn bara kommer kunna använda sisådär 1-2 månader. Formuleringen blev lite lätt fel för det ska egentligen stå "jag VILL vägra" att lägga ut dessa pengar. Varför? Jo, nu ska ni få höra...

Den enda som faktiskt har glädje av jackan är *trumvirvel*: jag.
Min lilla trollunge kommer inte njuta det minsta av dess utseende utan hon kommer bara ligga där i sin vagn och tycka livet är toppen ändå. Med denna fina jackan, eller utan.
En annan anledning är för att hon växer så snabbt, som alla barn, och därför inte kommer kunna ha jackan så himla länge. Sen behöver hon säkert inte heller ha en jacka eftersom hon ligger nerbäddad.



I alla fall. Nu sitter denna präktiga fröken Ekonomisk i soffan och är nära till tårar för att hon igårkväll MINSANN & DAR visst skulle ha en såndär jacka & letade upp en på blocket. "Gubbtrollet, kolla här! En sån här, kan vi inte åka och kolla? Vi hinner innan programmet börjar!" Sagt och gjort, vi packade in oss i bilen, for iväg och hämtade upp denna jackan som jag precis "fyndat" för under halva priset.

Tror ni att jag känner mig nöjd? Nepp. Kanske ska säga "nopp" förresten för det är ju noppor på jackan och fleecen är inte alls sådär gosig, mjuk & go som jag ville att den skulle va.

Jag skulle ju kunna säg att "jackan inte var i det skicket jag tänkte" men när det står en blond kvinna med snett leende framför mig och pratar sådär innerligt varmt om jackan som hon håller i handen, ja då är det bara att knipa igen och le och tacka och åka därifrån (och på hemvägen försöka plocka noppror så att den skulle bli så som jag ville att den skulle bli.)


Jag VILL återanvända, jag vill köpa begagnat & jag vill framförallt tycka om den begagnade jackan som egentligen är jättefin.
Nu kan jag ju inte heller säga att jag vill köpa en ny, för då har jag betalt 700 kr för en jäkla jacka och DET är verkligen helt oacceptabelt när man är så liten att man inte ens kan skita ner sig. ("Skita ner sig" kan hon ju, men inte med smuts)


Så. Det var inlägget om den blocket-fyndade jackan som jag egentligen ville ha ny men som kommer bli bra när mitt sinne (och min man) har lugnat ner mig.

Bah!

Hör upp alla havande kvinnor!

"Pling, pling! Heeeeeeeeeeej! Grattis till lilla barnet. Vi tänkte komma och hälsa på, när passar det er? Jasså ni har mycket... Ja, vi förstår. Klart det blir mycket. Usch ja... Men ni, vad säger ni om imorgon? Ha? Mm? Kunde det passa kanske? Ja ja, men vi kommer bara en snabbis!"


M-hm- Multiplicera det med åttahundra likadana jag-vill-inte-störa-men-får-jag-inte-hälsa-på-er-bebis-så-bryter-jag-mig-in-i-huset-med-våld-sms/samtal. "Vi kommer bara en snabbis" är ren och skär lögn. Inget litet" bebis-besök varar en liten stund utan du kommer snällt få sitta där i soffan på ditt nyförlösta underliv med en binda stor som en surfbräda och sörpla på ditt kaffe, äta ännu en kaka (för yes, du kommer känna dig smal även om du skulle väga närmare tresiffrigt efter förlossningen & tycka att "en kaka mer eller mindre gör ingen skillnad") och härda ut besöken. Ett efter ett.
Din sambo, om du ligger inne med en godhjärtad sådan, kommer fara till affären och handla fika lika ofta som han dimper ner arslet på toastolen, om inte oftare. Ni kommer shoppa loss på fika, frallor, kaffepaket och pålägg för summor som ni inte ens trodde var möjliga.

När ni tillslut, efter VECKOR av besök, tror att ni kan njuta av det nya familjelivet så kommer dom igen. "Heeeeeeeeeeej! Gud nu var det ju så längesen! Växer hon så det knakar? Au, vi bara tänkte om vi kanske kunde komma inom nån dag sådär? Au, bara på en snabbis" Snabbis va det ja..

Och så börjar det om igen...


Alla skriver om den fantastiska sommaren, som verkligen har varit helt underbar & fantastisk på alla sätt och vis, men jag kan ändå inte frångå den känslan att vår sommar blev lite halvt bestulen.
När vår lilla höna kom till världen sken solen som aldrig förr och det enda vi ville var att mysa med vår lilla, fina, goa tjej tillsammans som en familj & njuta av sommaren. Gubbtrollet var hemma från hönans födsel och 6 veckor fram och nästintill varenda dag bjöds det på besök & innesittande.

Missförstå mig rätt. Jag äääälskade verkligen vartenda besök & tyckte det var superkul att alla ville träffa oss så detta inlägget är liksom hälften-hälften. Hälften skämt & hälften allvar, för jag gillar ju att skriva loss ordentligt och få det till att låta lite, lite värre än vad det är. (För det är tusen gånger roligare att läsa ett raffigt inlägg).

Den första tiden är dock alldeles speciell och den skulle jag vilja ha helt ostörd tillsammans med just min familj. Om vi är så pass lyckligt lottade att vi kan få fler barn (för sånt vet man ju aldrig!) så har vi bestämt , redan nu, att allihopa som vill komma ska få komma på en och samma dag så att man sen kan få göra just precis det enda man vill som nybliven mamma och pappa: njuuuuta, ta det lugnt, mysa, gosa bebis i nacken och svettsas samman som den nyblivna & lite halvt vilsna familj som man nu är. För hur det än är så skulle det vara otroligt skönt att själva få reda ut allt som man aldrig gjort förr.


Så, till er havande kvinnor: Lås in er! Den första tiden är alldeles, alldeles underbar så njuuuuuut och sug musten ur varenda dag utan att känna stress inför alla besök.

Mina 15 skithemska krav

Tjipps tjopps!

Jo men ni kan ju det dära nu, ni vet precis vad jag gör nu. Jovisst sitter jag i soffan iklädd flanellpyjamas & inburrad i favoritfilten med datorn i knäet. Fil med socker & kanel ligger skönt och skvalpar runt i magen och nyhetsmorgon är på. Har hunnit med att slänga in en maskin tvätt (gode gud gör så att skiten är färdig innan jag ska till jobbet) och renbädda sängen med dom tvättade fodralen till madrassen. Jodåsåatte. Jag är nöjd med dagens insats, so far.

Igår fick jag reda på att jag hade urinvägsinfektion, det kändes ju rätt så toppen... Särskilt toppen känns det med tanke på att jag ska till Budapest där det var planerat att drickas massa gottigt. Men, så blir det alltså inte nu. Jooooo, gottigt blir det. Men inte alkoholhaltiga saker (vilket är mycket roligare. Sant.)

Träffade på en älg igår också. Stoooooor, ståtlig och vacker stod den där i skogsbrynet och spanade. Mitt djurhjärta klappade i dubbel takt därefter och jag tänker hålla tummarna att just den älgen (och alla andra) klarar sig undan jakten detta år. Jakt är bra MEN det ska vara på lika vilkor. Att sätta ut mat och på så sätt tvinga dit djuren att äta för att sedan skjuta dom där, det är fusk och fult spel. Usch och fiii för.

Kom också fram till ett gäng saker som jag ska lära ut till mina framtida barn. För att... För att jag är så otroligt trött på alla ouppfostrade skitmänniskor som dräller omkring och gör ingen som helst nytta.

Här har vi mina 15 skithemska krav:

• Spotta inte på marken, det är äckligt och ser förjävligt ut.
• Släng inte saker i naturen. Inte ens ditt tuggummi? Nej, för en fågel kan sätta det i halsen och dö. Väldigt onödigt.
• Va snäll mot djur
• Håll upp dörren för bakomvarande person. (Ja, även om du inte känner människan. SUNT förnuft.)
• Släng ditt skräp i soptunnor. Finns ingen? Då får du bära med dig ditt skit tills du hittar en soptunna helt enkelt. Ja, det kan kännas jobbigt, men så är det.
• Hälsa om någon hälsar på dig. (Samma här, du ska hälsa även om du inte känner personen)
• Ta inte sönder saker i naturen (sparka sönder blommor, spika i träd mm)
• Säg "Tack" (jag niger ofta men det har jag hajat att det inte är sådär jäkla poppis längre)
• Om någon pratar med dig, SVARA. På så sätt så vet personen att du har hört det som precis blev sagt.
• Va snäll mot äldre och kom ihåg att äldre ALLTID har företräde till sittplats. Alltid.
• Sitt inte med mobilen när någon pratar med dig. Det är otroligt oförskämt och nonchalant.
• Va inte nosig.
• Gör inte narr av folk. Den som har ett annorlunda utseende, någon funktionsnedsättning eller för den sakens skull är helt "normal" är lika mycket värd som dig och att du pissar ner deras liv visar enbart vilken genomrutten människa du är.
• Om du går in i någon, säg förlåt.
• Lyssna inte högt på din musik på bussen, tåget, eller på något annat ställe där folk hör & kan störas.

• Tro aldrig någonsin att du är mer värd än någon annan. (Detta gäller mellan oss vanliga människor som sköter oss. Dom som inte gör det, hamnar enligt mig i en annan kategori)

Jo. Jag är just precis så hemsk. Och jo. Detta kommer jag kräva av mina framtida barn. Jag tänker iallafall inte skämmas för att jag inte dragit mitt strå till stacken.

Men hörrni! Puss & kram vett ja!

Jävla hen

Ett skepp kommer lastat.... med vaddååååå?

Ett monster-inlägg!

Den där känslan som jag hade igårkväll av välbefinnande och mys, den är som bortblåst idag, så mycket kan jag säga. Det känns som att Heliga Maria drevs ur min kropp med hjälp av demoner och ersatte min själ med djävulen själv i egen hög person. Idag är en sån dag då jag skulle behövt fraktas ut med förbundna händer, ögon & fötter (och eventuell munkavel) med en roddbåt till Robben Island och låna Nelson Mandelas gamla grott-cell och bo där tills jag blivit snäll igen eller alternativt blivit döv av mina egna skrik. Så känns det. För att beskriva det lindrigt alltså.

Utan att gå in på detaljer så träffade jag idag på en person som tyvärr fick mitt monster inom mig att växa värre än tonårsfinnar på en kletig pojkrygg. Ni som känner mig vet hur barsk jag kan låta och ja, idag lät jag just exakt så.

Mot.en.främmande.människa.

Hen hade långt hår (som hängde i ansiktet) glasögon som konstant ramlade ner längst ut på näsan och: det som gjorde att jag blev irriterad var att.... hen mummlande. Om man hade satt ett marknadsstånd med strumpor framför munnen på hen hade det hörts ungefär lika bra när hen pratade, som det gjorde nu. Man kunde nästan tryckt in ett marknadsstånd med strumpor i hen's mun och det hade hörts lika bra.

Jag HATAR mummel och ville skrika "VA!?" men jag sansade mig. Jag ville också skrika "DU ÄR HÄR PÅ MIN LUNCH, STICK!!!!!" Men, det gjorde jag inte. Man skriker inte till en främmande människa, det vet jag ju.
Hen skulle tydligen intervjua för något reportage, något som inte framgick. (Kanske för att jag inte hörde) Hen irriterade mig. Som fan. Hen-jäveln förstörde min lunch som jag sett framemot hela dagen.

monster-maja

Tycker förövrigt det ser hemskt ut med monsterinlägg varvat med hej-jag-lever-på-rosa-moln-inlägg, men sån är jag. Väldigt mycket allt.

om att morgonträna

Det sägs att man blir pigg av att träna. Om man startar dagen med ett pass så sprutar energin och välbefinnandet pulserar genom hela kroppen samtidigt som endorfinerna slår frivolter i din semesterfläskiga kropp.

Jasså?

Jag har morgontränat idag och jag är DÖD nu. Jag är så trött att jag inte förstår hur jag ska kunna genomföra dagens arbete. Lyckan är som bortblåst och jag känner mig allt utom stark, snygg & fräsch (trots att jag har duschat)
Ansiktet är brinnande rött trots att träningen var avklarad redan vid 7 imorse, näsan rinner om möjligt mer och huvudet bankar som om någon galen snorunge använder mitt huvud som trumma. Hade jag inte ställt klockan hade jag säkerligen sovit fortfarande, vilket inte heller är bra. Man ska sova lagom, inte för lite och inte för länge. Men guuuuud så trött jag är nu.

Som om det inte är nog så tränade jag igårkväll också. Jag & trogna trion träffades för ännu en måndagsdejt och denna veckan tog vi ett pass bodypump-pass tillsammans. Det var asjobbigt men nu är iallafall 2 av veckans 5 pass avklarade och det, det är alltid nåt.

Denna bilden ger sken av att det är trevligt med träning. Det är det inte.

när maten kallnar & humöret tryter

Liggandes i soffan kommer jag på mig själv med att känna mig irriterad. Här ligger jag och väntar. Jag har inte ätit än. Nopp. Här får ni höra:

Hemkommen efter jobb & affären där det verkade vara sölkorvarnas afton. Saaaaaaaakta gick det och även om jag försökte sicksacka mellan dom där mjuka mormors-rövarna i plöffsiga mjukisbrallor så kom jag liksom inte fram. "Vad är det som går och går men aldrig kommer fram? -HANNA" Hej & hå. Fan vad korgen var tung då! Stress stress. Jag som skulle hem och fixa finmiddag till min bättre hälft. SÖLKORVAR, ur vägen (!!!!) ville jag skrika. Jag skrek såklart inte, det hade blivit olidligt pinsamt när skriket tystnat i affären. Jahopp, då ska man bara ta sig ut därifrån också. Nej fy för, inget skrik. Kassan och ingen kö. Tjohoooo!

Hemma & 4 kassar, en kattsandsförpackning på 10 kg, en jacka, en astung väska på armen, en mobil, nycklarna och så en kattmatta. Jajemänsan! Jag går, som jag sagt förr, inte 2 gånger så det blev tungt och svettigt. Pattasvetten var ett faktum så alla kläder åkte av så fort jag kom upp.

In med tvätten, vidare till köket och fixa ihop en pajdeg. In med pajdegen i kylen, vidare tillbaka till tvättstugan och rensa kattlådan. (Bra kombination ihop med matlagning de)

Sådär ja, då var det bara ett recept också. Letade i all evighet och hittade ett recept på "världens godaste kycklingpaj" Skitbra, världens godaste paj. Sedär ja! Lars kommer kyssa mina fötter i all evighet.

Världens godaste paj var nu på gånga. Hacka alla sakerna som hackas skall, givetvis hacka av lite av ett finger också.

Ugnen på och genast stiger värmen med 2000% i köket. Ökningen stiger mig åt huvudet och jag kokar nu både inombords och utombords.

Färdigthackat och trixat. I med allt i formen och swisch!

Pajen blev färdig.

Pajen sattes in i ugnen.

Pajen blev superfärdig och togs ut.

Pajen blev kall.

Pajen sattes in igen.

Pajen togs ut.

In.
Ut.
In.
Ut.
In.

Ut.

In.

Ut.

Pajen värms nu på för 30:de gången.

Findukat, trixat med servetterna på ett sånt där housewife-piffigt sätt, fixat sallad, gjort god sås till "världens godaste paj" som nu kommer vinna i kategorin "världens torraste paj"

"Ta mycket sås gubben för annars lär du kvävas av att pajen inte kommer komma ner i strupen!" Jovisst.

Jag väntar fortfarande.

Mitt uppe i all irritation & svett kommer jag in på en blogg om en ung mamma som gått bort i cancer.

SMASCH. Som en välförtjänt käftsmäll satt den där och jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad fan är det för fel på mig?! 

Jag väntar fortfarande men nu väntar jag utan irritation på gubbtrollet som faktiskt kommer hem.

Om än sent, så kommer han fan hem.

simhallens mörka hemligheter

Ni vet den där typiska film-situationen som utspelar sig i ett duschutrymme, när någon tappar tvålen och måste böja sig ner? Vilket fall. När jag i godan ro stod och tvättade mitt hår efter simningen tappade tanten framför mig sin schampoflaska på golvet. Hon böjer sig i sakta mak ner mot golvet för att ta upp denna flaska och när huvudet tippar neråt, tippar bak, muff & diverse hål upp mitt framför ögonen på mig. Hejsan hoppsan och godmorgon på dig också fru gammel-muff. Fy för. Jag förespråkrar härmed att man böjer på knän, inte rygg, om man ska ha något från lägre höjd. Särskilt om man är naken & gammal.

kalla-den-vad-du-vill-trosan

Jag vill tro att det händer alla. För mig hände det inne på en offentlig toalett när jag satt inne i ett hyfsat fräscht toalettbås och kissade. Funderade lite över det ena och det andra samtidigt som jag hör någon pressa ut 3 kg luft i samband med nr 2. Tycker det är skitkul varje gång någon kör en värsting sådär för när man sen kommer utanför toaletten och alla står där med spegelbilderna framför sig och tvättar händerna är det den där olidligt spända tystnaden. Alla vet att någon här inne är riktigt kass i magen, men ingen vet vem. Färdigkissad och ska precis resa mig upp och dra upp trosor och byxor. DÅ händer det. I samma stund som jag tar tag i allt för att dra upp det över röven så ser jag. Menstrosan.
Fan fan fan. Har jag redan kommit in i fulperioden? Är gråa slappa mjukisbyxor nästa steg? Fan heller. Vad gör menstrosan här?! Varför är den på? Vi som har en weekend här och allt och jag springer imkring i fultrosan, menstrosan. Kalla den vad du vill men illa är det.

Menstrosan, fultrosan, träningstrosan, uppkallad efter sitt huvudsakliga syfte. Kalla den vad du vill men alla har en. Jag hade 2 extremfula som dessutom inte ens var mina. Ett par hade jag snott hemma från min mamma. Det är ju jävligt illa bara det. Det andra paret hade jag snott av min syster. Lillasyster dessutom. Båda var i bomullskvalite, urtvättade, färglöst gråa och jävligt fula och osmickrande. Den ena hade dessutom fått ett namn och kallades av hela familjen (förutom pappa) för "katt-trosan" Detta eftersom det var ett halvt katt-fejs på röven som tänjdes ut då den åkte upp över bakdelen. Fultrosorna från helvetet var dock sköna som gud vet vad. Slängde dom efter många om och men.. Nu stod jag alltså inne i toalettbåset med ett par nya kandidater.

Man kan ju fråga sig varför man ens har en fultrosa när det är man själv som glatt står där inne på lindex (eller var man nu handlar sina trosor) och väljer ut just den trosan. Man väljer ju knappast medvetet en ful trosa för då är det verkligen illa.
Det är likadant efter varje tros-köp. Man kommer hem efter sin shoppingtur och använder efter ett tag sina trosor. Dom används, tvättas, torktumlas och viks ner i lådan. Efter ett tag försvinner färgen och dom kan komma att hamna bland "träningstrosorna" Detta kommer skaka sveriges befolkning kraftigt men någon själ måste ju erkänna att dom snott ett par trosor från tvättkorgen när dom ska iväg och träna. Jag har gjort det för jag skiter i om jag har snyggtrosan på mig när jag ändå ska dräpa trosan med rövsvett efter min joggintur. När väl denna proccedur är påbörjad så kommer den fd snyggtrosa never ever gå tillbaka till just snyggtrose-högen utan den kommer bli placerad i högen för fultrosa, träningstrosa och/eller menstrosa.

... och denna trosa hade jag nu alltså på mig fast att jag varken tränade, mensade eller lökade.

Lotionproblem

Tror jag har tagit upp detta problemet tidigare.. den gången var jag singel. Att jag var singel har väl ingen betydelse i sig, eller jo, det har det. Problemet är att man är ensam och är man singel så är man ju verkligen ensam. Skit samma.
Problemet jag vill ta upp är: vintern och vinterns torra hud. All hud kan smörjas och bör också göras så man inte fjällar av den och ser ut som en världskarta med massa olika färgskillnader. Kan tyckas hippt men nej, det är det inte.
Jag är nyduschad och insmord på kroppens alla delar, förutom ryggen, just nu. Det är det som är problemet. HUR gör man för att få ryggen insmord om man är ensam? Det går inte. Jag har provat att ta en stor klick smörja på handen och liksom friskt kasta armen bak ryggen samtidigt som jag vänder handflatan mot ryggen och kastar på smörjan. Denna procedur får sen upprepas tills smörjan är utkletad, eller smälter in i kroppen av sig själv. Vill man underlätta denna insmältingsprocess så kan man skita i att smörja in sig i cirkus 2 månader så kommer klicken du just slängde på ryggen sjunka in snabbare än du hinner blinka. (Tips om man lätt får mjölksyra)
Ett annat alternativ som jag övervägde när jag var singel var att slänga ut hela lotionflaskan på golvet och rulla in sig i smörjan så att det fastande på kroppen. Nu råkar det vara så att vi har dåligt trägolv i hela hemmet och jag vill inte ha massa spetor i ryggen (eller någonannanstans heller för den delen) och extraknäcka som världens största trä-kaktus.  Nej tack. Spetor gör ont = förbannad Hanna. Inget alternativ. Har ett golv som inte är trä men i det rummet står kattlådan till mysfian och hon gillar att sprätta sin kattgrus överallt utanför lådan. Man vill inte gärna gå runt med kattsand på ryggen även om jag investerar i en som luktar lavendel. (tar väck skitlukten. Skit samma)

Finns det någon smidigt tips på detta problem så mottages det tacksamt här iallafall.

Hannas frystips

Jag fryser alltid, verkligen alltid, och har provat alla saker som kan höja värmen i kröppen något. Eftersom jag har några års erfarenhet av detta så tänkte jag dela med mig av mina absoluta frys-tips:

• Drick varmt. Bränn dig gärna för då håller värmen längre.
• Tvätta och släng sen tvätten i torktumlaren. Har du en torktumlaren i ett litet rum blir det varmt snabbare, sen kan du sitta där inne och hänga tills tvätten är torr och du är varm.
• Skaffa dig plagg med fleecetyg, gärna "osynligt placerade" eftersom fleece inte är på tapeten. Mössa, vantar, strumpor, filt är goda tips.
• Laga mat, använd ugnen och ha den öppen med full fräs sen så det sprids värme i köket iallafall.
• Sov med strumpor och filt under täcket.
• Mys te att! Blir du inte varm då så bör ni piffa till sexlivet något.
• Träna, men det är tråkigt och man fryser efter man duschat så denna punkten kan ni skita i.
• Duscha. Jag sa precis att man fryser efteråt men inte om man kör mitt anti-frys-race och hänger morgonrocken eller pyjamasen på elementet så den blir varm innan man tar på sig den.
• Sitt med datorn i knäet tills fläkten håller på och kollapsa och datorn blir svinvarm = skönt.
• Ta väck möbler från elementen så att värmen sprids. Detta är ju basic-tips men kan ni inte det är det GOD tid att ni får koll på det.
• Fläta håret, är du kille och inte är långhårig finns säkert annat än huvudhår att fläta. Flätningen gör att man får mjölksyra i armarna `= man blir förbannad = man blir varm. 
• Föna håret/kroppen.

Här får ni svettiga bilder för att iallafall drömma om värme.

På denna bilden ser jag fläskig ut. Fel. Jag är fan fläskig. Det gör också en varm, när det är varmt ute. På vintern märker jag ingen större skillnad värmemässigt.

Ps. Våra hyresvärdar lär ha elefanthud om dom tycker att denna temperaturen är ok. Ds.

Tack Lars!

Jag är ingen överlevare. Jag skiter i om jag vinner eller förlorar och om jag inte "känner" för något så gör jag inte det heller. Skulle det bli krig i landet lätt & lagom skulle jag säkerligen dö av anledningen att jag inte orkade springa, om jag nu inte lyckades snacka mig ur det vill säga.
En av dom lyckligaste dagarna i mitt liv var den dagen då jag och min vän Hanna cyklade efter kungen som var på besök i vår lilla by och jag ramlade och bröt armen. Ingen var så medveten om dom kommande gympalektionerna där vi skulle hoppa häck som jag. Bruten arm + gips = väldigt mycket befriad från gympalektionerna och tävlingarna. Nöjd tjej.

Innan jag träffade Lars så hade jag slappaste matvanorna i Sverige eftersom jag skiter i om maten är god och vill bara allt ska gå snabbt. Käkade inte snabbmat & äckel men däremot konservburkar och lite pulver ibland. Efter en skön fylla festade jag till det med en burk champinjoner som fyllekäk medans alla andra krängde flåtiga hamburgare. När jag skulle käka något på kvällen blev det oftast en burk majs blandat med en burk tonfisk och ibland även lite hackad rödlök i. (Om jag kände för det) Lunchen var allt som oftast någon shake. Snabbt och enkelt.

Sen kom dagen då jag kände att jag nog faktiskt inte skulle klara mig utan min Lars och vi blev tillsammans, han flyttade in och det hände saker här hemma... sen den dagen han kom har det ätits ordentligt här hemma. MASSA god mat, vällagad, nyttig, varierande och nya recept.
Idag jobbar Lars kväll. Vet ni vad jag har ätit? En bit lax, som blev bränd för att jag inte orkade vakta den, broccoli som jag tog förtidigt från grytan så dom blev inte färdigkokta, och creme fraiche. Som jag nu såg gick ur datum den 26e.

Hägerben och slående trötthet

Klockan ringer 05:15 och jag bestämmer mig väldigt snabbt för att inte ta den där planerade morgonnixen. Icke. Lars kommer hem från nattjobbet en timme senare och får nästan DRA upp mig ur sängen. Ful platt-frilla idag blev mössfrilla på jobbet. Sminket ser rent ut sagt förjävligt ut och mycket beror på att mina händer är lika mjuka som en skurborste. Det river värre än gud vet vad och mestadelen av sminket fastnar i mina torra händer som suger upp all fukt som dom kommer över.

Innan jag sticker till jobbet har jag hunnit kränga i mig 1 avocado med tonfiskröra (utan ägg i eftersom det tog för lång tid at fixa), göra mig färdig, packat väska med träningskläder, (så jag tvingar iväg mig på träning efter jobb) glömt saker och sprungit dubbla gånger upp & nerför trappan. När jag väl kommit till jobbet har jag glömt nycklen. Ilskan spred sig som en eld genom kroppen och jag skulle kunna spruta ut just ELD ur både det ena och andra hålet. För att fortsätta på eld-temat så fick jag eld i röven och fick kuta hem. Sprang friskt tills jag kom runt hörnet sen gick jag. Skyndade med så snabba steg jag kunde/orkade hela vägen hem, tog nycklen till jobbet och bilen, sprang ner och körde i illfart tillbaka till jobbet. Pattasvetten var ett faktum och det var längesen jag ångrade missen av deodorant så mycket. Svettig och förbannad drog jag igång jobbdagen.
Jobbdagen gick hyfsat bra ändå. Tack och lov.

Efter jobbet var det dags att TVINGA sig iväg till gymmet där det var smockfullt med folk. Gamla, unga, snorungar, spännisar, tanter och gubbar. Eftersom jag inte skulle köra någon maskin som tränade överkroppen så slapp jag vänta. Nu när jag ändå skrivit en bra bit i bitterfitta-anda så kan jag tala om för er att jag tycker det är skitfult att dom flesta killarna bara tränar överkroppen och låter benen se ut som benen på en kass, otränad, häger.
Säger hon som är perfekt.. Tillbaka till träningen. Jag joggade på ett löpband tills jag inte ville mer. Tog ca 30 minuter innan jag tröttnat och gav upp.

Nu sitter jag och ångrar grovt att jag bokat upp mig på morgondagens spinningpass. Jag är så TRÖTT!

Den glada delen kommer här:

Jag tycker om Ida, Emil och Joel och jag är glad att ha dom här ikväll. Joel har världens bästa skratt som gör att jag blir skitglad! Nu ska jag vara lite social och dricka upp mitt fesljumna köffe! ;)

Ny, pigg, GLAD, dag imorgon!

Dement?

Loggade in på fejjan och ser att jag fått en inbjudan från ett uteställe om att dom har premiär i helgen eller vad det stod. Iallafall så är det en tjej som frågar om åldergränsen är 20, varpå dom svara att "nej det är 23" Vet ni vad jag gör? Börjar räkna hur gammal jag är!! Spontana tanken är: "kommer jag in?"
Jag blir rädd för mig själv. Fyller 25 detta året och kan inte ens hålla reda på hur gammal jag är nu.

För att fortsätta på detta kärringtema med glömska och skit så kan jag berätta för er att jag i skrivande stund sitter i soffan iklädd en pyjamas, med datorn i knäet och betalar räkningar. Har tagit en bit mörk choklad och slängt in en maskin tvätt me. HUR MYCKET KÄRRING?! Fattas bara en hudfärgad bh utan vaddering på mig för att fullända detta kärringtema som verkar ha kommit ifatt mig hastigt & lustigt.
Nu när jag ändå är nere i skiten så kan jag tala om för er vad min sambo sa när jag glatt sa att "snart fyller jag 25!!!" - Du vet att kroppen börjar förfalla då va?
Min kropp har aldrig varit i trim så det vore ju sorgligt om det skulle vända innan jag ens varit tiptop.
Dock har jag inga rynkor eller antydningar till det men skulle det skrynkla ihop sig kommer jag gladeligen fika loss så ansiktet sväller och rynkorna försvinner. Den dagen den sorgen.

Nu ska jag ta ut tvätten och sen fortsätta betala räkningarna.

/Kärring

Simhallens hemligheter

Av med skorna, fram med plånboken som ligger längst ner i väskan.. Tusen saker som greppas istället för det man ska ha. "Simma? 30 kronor" säger tantan med lite väl slö röst. "Taaaack" Byta om. Handduken på och runt kroppen hela vägen in i simhallen eller lämna den här? Åh fy, bära eller brista. Utan. Speglar överallt och stengolv som gör att fläsket dallrar om möjligt ännu mer. Fattas bara skräckmusik a la drakula när jag vandrar in i simhallen som Morran i mumindalen.
Kan tänka mig någon slags dämpande matta som gör att kroppen kommer i gungning i takt med att man går = dallrandet kommer i takt och man ser mindre fläskig ut? Kanske. Stengolv it is. Och åh fy fan där var speglen me ja. Lika illa idag me ja.  Bitter bitter... Fina freeeescha bikinis från någon fjantig modesida (beställt såklart) blandat med gamla slappa baddräkter från tidigt 60-tal. Rakade muffar, orakade. På mindre än en minuet har (tyvärr) ögonen glidit igenom hela radens muffar & tuttar som friskt blottas där mitt framför ögonen på en. Oavsett om man vill eller inte. Tycker personligen det är rätt skönt att se "riktiga" kröppar. Nu snackar vi inte dagens barn-kroppar som är i storlek med grannens tolvåring, utan vi snackar gött häng efter 3 härliga graviditeter, det där ärret som pryder någon kropp, några breda häckar, några smala rynkiga lår, en päronkropp där ja, en fetknopp där, någon mullig mystant där, något bröst som är större än det andra, något rejält cellulit-lår. Amen, äre inte gött att se annat än det uppmålade som vi omges av varje dag så säg! I looove it.

In i simhallen. Hamnar bredvid en trevlig tanta. Sjukskriven säger du? Armen? Jaha, jaja. Simmar på så friskt det går med prat-meistern bredvid. Missförstå mig rätt, jag gillar det. I ögonvrån ser man den störiga gubben med fula tajta simglasögon som simmar frenetiskt fram&tillbaka på en egen del. (stör mig satan att han inte kan simma "runt" som alla andra) Värk va det ja? Jaha, jahopps. Jasså har du hund? Åååååh. Hund. Tankarna fladdrar hem till min katt. Dags att gå upp? Visst visst. Jag & tantan slår följe in till duscharna. Åh nej. Duschmomentet. Där står vi nakna bredvid varandra och snackar sjukskrivning och det enda jag ser är hennes hängtuttar. Hur många kroppar man än ser så är det ändå så att ögonen dras iväg, precis som det sitter en magnet i hennes tutte och andra delen fastskruvad i min hornhinna. VILL INTE se. Önskar jag hade tunnelseende för en gångs skull.

Vidare in i omklädningsrummet och vissa tanter är mer groteska än andra. Slänger upp benen på bänken, blottar allt och torkar friskt hela kroppen medans alla andra kan iakta. Bilder som tyvärr kan fastna i huvudet en lååång tid framöver. (fy fan)
Påklädd, osminkad (röd i fejjan) och klar så var simhallens pass över för det här gången.

05:15

05:15 studsade jag upp ur sängen. Studsa upp är väl att ta i men det var inte den vanliga jag-vill-hellre-dö-än-gå-upp-känslan som infann sig imorse. (faktiskt) Somnade närmare 12 igår efter en jävligt trevlig kväll tillsammans med våra vänner Max & Carro. Ni vet folk som ger energi istället för att ta? Jepp. Där har ni Max & Carro! Bra anledning till att va småseg i huet idag.

Gubbtrollet hade tänt lamporna när han gick upp en halvtimme före mig så det kanske var det som gjorde att det kändes lättare idag? Gött att komma upp var det iallafall. På med kläder, pussa hejdå till älsklingen och ut & iväg. 05:26 stod klockan på när jag drog igång powerwalken och 06:10 var jag hemma efter min runda på 5 km. Rätt okej för att va morgonnix, i vanliga fall kan jag länga älgakliven lite lite till och komma närmare den undre gränsen på 7 min per km. Denna morgonen blev det cirkus 8 om jag inte är helt lost i kolan. "Den bästa motionen är den som blir av" var det någon som sa (eller det stod på en såndär kylskåpsmagnet förresten) Det är ju sant faktiskt. Regn, snöblandat & blåst hela rundan igenom men nu är det gjort.

Duschad, insmord, ansiktet på och frullen nere. Häpp häpp! Här går det undan.

Vill ni veta två saker som provade mitt tålamod ordentligt imorse?

1: Relexvästen. Hur man kan bli irriterad på en sån? Det kan jag berätta. Man får inte av sig den!! När man tar på den är det lugnt, men när den ska av då snackar vi jobbiga grejer som att luvan fastnar, den kommer inte över huvudet, armarna kommer inte i rätt vinkel. Panik på sånt skit får jag!
Åtgärd: köpa ny. En som är som en väst som man slipper dra över huet får det bli så slipper jag bråka.

2: Äggen. Eftersom jag oftast käkar ägg till frulle blir det ofta tålamodsprövande övningar när man ska skala skiten. Det ena ägget funkade kanoners att skala idag (tack) det andra.. gick sådär. När vitan började lossna överallt dalade tålamodet snabbt. "Skit samma, då käkar jag bara gulan" Lättare sagt än gjort när gulan rinner genom fingrarna helt plötsligt. Är inte tjejen som kör katt-stilen och slickar på mina egna händer precis så det fick va med det ägget.
Åtgärd: göra äggen stenhårda så att jag kan äta gulan om skalen störar sig.

Nopps, nu ska jag ta och fixa iordning lite saker här hemma. Ni får ha en bra dag folk!

Lite kärlek till er såhär på morgonkvisten. Den feta skuggan är jag.

fröken fläsk

Jag är helt död och känner faktiskt mest för att sitta inne, eller alternativt ligga, under en varm filt. Fryser sååå jäkla mycket och har ont i huet. Om jag tänker ta en alvedon? Aldrig. Har druckit 1 glas vatten idag så där har vi anledningen till huvudvärken. Får helt enkelt skylla mig själv.
Måste ut och röra på mig fast att jag inte vill. Vågen vill.. & även måttbandet om det ens går runt denna fjällvita fläskiga kropp? Knappt värt att prova för då lär jag inte gå ut mer denna veckan.
När man är tvingad att gå ut såhär så säger hjärnan helt plötsligt att man inte alls är så fläskig som man ser med egna ögon att man är på morgonen. Eller innan fest, då är man alltid fläsk. Undrar om det är meningen att orden ska vara lika? Fläsk, fest? Ah, inte så lika ändå. Men JOBBA och JOBBIGT är lika. Konstigt nog.

Har kommit fram till två saker som gör att min toleransnivå sjunker drastiskt.

1: folk med dålig munhygien. Då snackar vi inte lite halvkass andedräkt, typ mjölkandedräkten, utan vi snackar tunga grejer. Har ni någonsin träffat en människa som har så kass munhälsa att du nästan fryner med näsan när munnen på vederbörande öppnas? Det har jag, flertal gånger. Köttfärsandedräkten blandad med cigarettlukt är en going som jag aldrig vänjer mig vid. Dom som luktar bajs i käften umgås jag inte ens med, för jag står inte ut helt enkelt. Fyyyy fan rent ut sagt.
Har funderat otaliga gånger på att hjälpa tandlossningen på traven. Vad sägs om att bjussa på lite granit-muffins? Eller grus-drömmar? Kan funka. Det är ett under att tänderna sitter fast på människorna.

2: Folk som är lama. Ni vet folk som inte kan dra till med smile-banden ens lite? Dom som inte kan hålla upp dörren för folk, dom som inte tackar för maten, ler när någon (jag) skämtar eller va lite "pigga" i rösten? Jag blir bara så  t r ö t t  på dom.

Sådär ja. Nu ska fläsket ut på promenad. (Fy fan) Om man är så stor som jag så är det jobbigast i början, innan man kommit i gungning, sen rullar det på utav bara farten. Ju tyngre man är, desto bättre gung. (Gäller inte joggning)

Over and out / fröken fläsk.

45 graders jogg

Förstår att många av er känner stor avundsjuka och fnyser åt att jag joggade. Gör inte det. Kan börja med att ändra ordet "jogga" till "gång med studs" för det är ungefär det tempot som hålls. Att jag sen är framåtlutande i 45 graders vinkel när jag springer är inte för att jag är trött, nej fan. Det är ett väldigt genomtänkt beslut. Om man lutar sig framåt får man mindre luftmotstånd än om man är rak. Syrran sa också att man inte ska veva ut med händerna & armarna (också av luftmotstånd-anledning) så mina armar är slickade mot kroppen.

Det ser riktigt schysst ut när jag joggar ska ni veta!

flåsandes genom stan

De senaste två dagarna har varit ovanligt tränings-fyllda. Igår kväll joggade jag en runda. Flåsandes och kippandes efter andan tog jag mig runt. Eller runt och runt, fram & tillbaka. Sträckan jag sprang var sådär kul. Fattar inte hur en runda kan bli tråkig när det är jag själv som väljer den. Nåväl. Stannade en gång men det var jag som bestämde det så det är skit samma. Punkt.
Efter kvällsturen blev det käk när jag kom hem. Sallad och nåt kött-tjofräs som älsklingen fixat. Gott, som alltid! Fortsatte kvällen med film-mys med filtar, the och apelsin i schäslongerna. Filmen vi såg var Män som hatar kvinnor. Bokade biljetter till den engelska versionen så vi var tvungna att se den svenska så vi har något att jämföra med. Älskar Lisbeth Salander, hon är lite få-ordig kanske men cool.

Denna morgonen inleddes med en 5 km powerwalk (eller PW som alla superhippa människor säger) & en liten bits joggande. Kallt & mörkt var det och jag fick stränga order från mitt gubbtroll här hemma att hålla mig i stan där det var upplyst. Gjorde som han sa såklart. Dom fylliga låren gned mot varandra och skapade friktion så det iallafall blev varmt däremellan. Det vita glåmiga ansiktet färgades sakta men säkert rött. Inte ett dugg snyggare än vitt men som tur var så var det ju faktiskt mörkt.
Så fort bilarnas lysen sken upp vägen framför eller bakom mig ökades tempot. Fick anstränga mig för att hålla farten uppe, var helt seeeg i benen. Kollade klockan och såg att det stod 05:58 "fan, då måste jag gå en halvtimme till" Sagt och gjort... höjde musiken och längde på stegen ännu mer. Kom fram till att tiden inte går snabbare om man joggar, man får snarare gå en längre runda för att hålla igång utsatt tid (som idag var 1 timme) Promenixade på tills tiden var ute.
Väl hemma möttes jag av min gos-fia till katt som skulle in i duschen tillsammans med mig. Samma rutin, vaarje morgon.

Nu sitter jag här, nyduschad och fräsch (fräschheten kan diskuteras) och kollar in H&M HOME's vårkollektion. Ska tagga till för en dags jobb nu innan nästa ledighet är på intåg.. Ha en bra dag med er! Tjopps!

Här var jag varken röd eller vit utan brun. Tusen gånger snyggare.