lördag 26 januari 2013

Blivande husägarna

NU jäklar händer det grejer här kan ni tro!

Det där jag hoppades så innerligt på, det gick enligt planerna. SMACK sa det sen vart det visst jag och gubbtrollet som hittade oss just precis DET huset och efter en (jäkla) budgivning så lyckades vi preciiiis buda hem det i hamn också minsann. Nu står vi här och river oss i skallarna och funderar på stora saker, skriver prioriteringslistor, googlar på allt som googlas kan och ojar oss för allt vi inte kan.

Det här med att hålla tyst om saker hur-länge-som-helst tar knäcken av mig. Först månader av tankar i kanske-bubblan där det ältades graviditet tills det inte kunde ältas mer. Sen Huset... herregud alltså. Först hittar man just precis det huset, sen ska det dessutom budas på det (!). Som att det inte räckte med att ha tittat på hundrafjortonmiljoner andra hus så ska det dessutom bud-bråkas om att det visst är vi som ska ha det.

Jag tror antingen svindlande högt om saker och ting. Planerar, fiffilurar om både det ena och det andra, drömmer mig bort, är den mest positiva människan på denna jord och hoppas så innerligt att jag blir alldeles matt och gråtfärdig om vartannat.

Eller... Eller så tror jag inte ett dugg. Inte ett skit. Och när det är just precis så, då intalar jag mig att "det är ödet" för det känns tusen gånger bättre då.

Jag vill att allt ska gå fort som fanken. Skitfort. Budgivningen ska vara öga mot öga så fort huset kollats igenom. Skit i allt vad vänta heter. Här ska budas hörrni! "Bud 1, bud 2, bud 3, bud 4. Nähä, du vill inte va me mer? Då vann jag!" Färdigt, finito och ingen jäkla väntan som gör att man blir helt tokig i huvudet. Denna budgivningen var, i efterhand, värt det men fyyy fanken för den när man var inne i den. Hua.


Men ni. VI vann. Ha ha ha, sååååå jädrans gött. Nu följer år av glädje, slit, vansinne, lycka, tårar, uteblivna resor men desto fler frukostar på vår alldeles egna balkong (eller terrass för den delen) och ett helt hus att inreda precis så som vi vill ha det.

Det ni. Det är också så jädrans stort. (Dock inte lika stort som liten i magen. Det klår det mesta det)


Jag, gubbtrollet och kattfisen ska alltså flytta. Till vårt alldeles egna hus.






(Har förövrigt mardrömmar om att min kattfis ska rymma, försvinna, känna sig bortglömd eller inte trivas i det nya huset. Plågas nästintill varenda dag av ett överfyllt kärlekshjärta till min fina lilla kattfis och tillbringar mycket tid med att burra ner ett söndergråtet ansikte i hennes mjuka fina päls och hoppas att det verkligen blir hur bra som helst och att ingenting händer henne.)



4 kommentarer:

Emma sa...

Åhh ännu en sak att se fram emot! Det kommer bli så himla bra! Vilket år så bra ni ska ha! :)

Storgatans sa...

Wihooo! Det ska bli så jäkla roligt! Helt förundrad över alla mina hemligheter som du haft inom dig det senaste halvåret, bebisbubbla & nu senast hustankarna. Dig kan man lita på i vått & torrt! <3 :)

Anonym sa...

Vad kul Hanna!!! Spännande, både hus o barn, perfekt då är ni sysselsatta de närmsta 18 åren:))) kram Anna N

Storgatans sa...

"då är ni sysselsatta de närmsta 18 åren" Ha ha ;) Ja du, det är vi nog fanken! Helt slut i huvudet redan nu med allt som ska tänkas på! :P KRAM på dig!