Jag vet inte hur det är med er, men jag hade en mormor som stod mig väldigt nära.
Hon var 70 år när jag föddes.
Hon fanns där när jag kom hem som nyfödd, såg när jag lärde mig krypa, stå och gå, fanns med nästintill dagligen under hela min uppväxt. Såg när jag lärde mig cykla, när jag knöt min första rosett och hon fanns där när jag och mamma kom cyklande hem från min allra första skoldag.
Hon hjälpte mig med läxor, hon satt runt bordet vid varenda sommarlovsfika, hon satt där i bänkraden i kyrkan när jag konfirmerade mig och hon stod på planen när jag tog studenten.
Hon var den första jag berättade saker för. När jag skulle ut och resa, när jag kanske hade hittat en lägenhet, när jag skaffade mig min lilla katt, när jag träffat Gubbtrollet, när vi tittat på hus efter hus var det henne vi åkte till för att berätta för och när vi sen blev gravida var hon (efter Ida & Emma) den första att veta om graviditeten.
När jag åkte iväg till Afrika, på tågluff, luffade runt i Asien eller när jag & gubbtrollet stack till USA & Karibien var det likadant. Hon fick veta om det långt innan alla andra. När hon inte kom och mötte upp mig på flygplatsen så stod det vackra buketter med rosor med tillhörande kort där vi hälsades "välkomna hem igen" med hennes vackert snirklande handstil hemma på bordet.
När trollungen var född körde vi raka vägen från BB till henne för att visa upp vår nyfödda lilla dotter.
Vi har stressat i oss frukosten medans hon dukat fram, suttit tillsammans och pratat om dagen medans vi ätit vår kvällsmat och vi har tillsammans fikat mer än Sveriges resten befolkning tillsammans och tack vare henne är min kropp till stor del fylld av kolakakor, chokladrutor och champinjonsmörgåsar i mängder.
Vi sov över hos henne och hon sov över hos oss. Vi har legat i hennes säng med den bruna varma filten runt oss och läst Hemmets Journal, vi har druckit kaffe ur hennes finaste finporslin i ljuslila och guld tusen gånger om, vi har sprungit ner i källaren för att hämta glass, vi har skrattat när hon envist räckt fram servett till oss eller när hon envisats med att vi visst skulle ta en bananclementinchokladmackaellervadsomnuhelst. "Ta en!"
Tiderna ändras och rollerna likaså. Från att hon omsorgsfullt gjort saker för oss som vi inte klarade av som små, gjorde vi sen saker för henne.
Vi putsade hennes fönster, klippte hennes hår, räffsade löv, åkte och handlade, tog med henne ut på rundor i antingen bilen för att se löven skifta färg på hösten eller körde långa rundor med rullstolen när det var för långt att gå för att hon skulle få se vårens första snödroppar, och så hade vi ju alltidalltidalltid våra söndagsfikor.
När trollungen var född var det likadant, det var lika självklart att träffas ofta. Jag körde barnvagnen och mamma tog henne i rullstolen.
När livet började lida mot sitt slut satt vi fortfarande vid hennes sida. När hon mådde bra och dagar då det inte var bra. Hemma eller på sjukhuset.
Vi pratade alltid mycket med henne och vi pratade lika mycket på slutet. Både jag och mina systrar. Om rädslor, om tiden som varit, om det som komma skulle och hur det skulle vara möjligt att klara sig utan varandra.
Trollungen låg där i sängen hos henne medans hon omsorgsfullt strök henne över ryggen medans både hon och jag ständigt strök tårar ur ansiktet på varandra. Jag är så glad för det där. Att vi hann prata innan hon försvann. Att jag hann säg tusen gånger om hur mycket jag älskade henne, hur glad jag är att jag fått ha henne så länge, att jag var glad för allt hon gjort för oss och hur glad jag var att just hon var min mormor. "Ni är så fina, mina flickor" sa hon.
Jag vet inte hur det är med er, men är det någon som verkligen fått mig att känna mig så innerligt och fullständigt ovillkorligt älskad av så är det av henne.
Min mamma brukar säg att vi är en anledning till att hon blev så gammal. Hon var aldrig ensam och hon hade alltid nånting att leva för. Kanske var det så. Jag hoppas det.
Hon fick nästan 97 år här på jorden och jag fick dela 26 år tillsammans med henne och det, det är jag så fruktansvärt tacksam för.
Saknaden gör ju bara så ont.
