Förlossningsberättelse

God morgon!

Onsdag idag & en mulen sådan ser det ut att bli. Man kan ju inte klaga på vädret denna sommaren, det har ju verkligen varit heeeelt fantastiskt! En mulen dag mer eller mindre behövs det me! :)

Lill-lördag idag & vi har redan kommit halvvägs genom veckan. Tiden går så jäkla fort nu tycker jag, lilla hönan har redan hunnit bli 2 månader och växer så snabbt att man nästan kan SE med blotta ögat hur centrimeter för centimeter läggs till hennes längd.
Har tänkt några gånger på att man kanske skulle ta och knåpa ihop en förlossningsberättelse, mest för min egen skull så att jag kommer ihåg, så nu jäklar ska det bli av.

Okej, nu kör vi.

Torsdagen den 30 maj var en go dag på alla sätt och vis. Jag pulade här hemma, träffade Sandra, dom HÄR bilderna togs, jag fotade magen hemma i spegeln och livet var allmänt skönt. Bortsett från lite "magknip" som jag då inte alls förstod var början på nånting heeeeelt otroligt.

Såhär såg magen ut dagen innan:

"Magknipet kom med ojämna mellanrum för att under natten mellan den 30 och 31 maj tillta och komma lite jämnare. Jag fattade fortfarande ingenting men ringde ändå Ida vid 3-tiden på natten för att säg att "det kanske, bara KANSKE, är på gång".
Natten gick jag och likaså jag. Kunde inte sova och fördrev tiden med lite allt möjligt. "Magknipet" tilltog och stannade sen av... tilltog och stannade av....

Fredagen den 31 maj kom och jag & gubbtrollet bestämde att det nog fanken vore bra om han stannade hemma. Han klippte gräset, fixade med lite bil-tjofräs och pulade i godan ro medans jag gick runt inomhus och svettades.
När klockan var runt 9 på morgonen ringde jag in till förlossningen för att rådfråga lite om fosterrörelser. Tyckte det var längesen jag verkligen kände nånting och den goa barnmorskan som jag fick prata med tyckte vi skulle komma in för att se att allt verkligen var OK.

Vid 11-tiden kom vi in i ett undersökningsrum där det kopplades upp massa CTG-trådar och man följde allt via en skärm.
Allt var tipptopp men vi skulle i alla fall, för säkerhetens skull, göra ett ultraljud också.

Fick tid vid 13. Vid detta laget var jag så trött så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hade inte sovit på hela natten, inte ätit, och visste liksom inte riktigt vad som hände eller var nånstans i allt jag stod. Gubbtrollet drog med mig ner i cafeterian för att äta och fördriva tiden & därefter fick jag lite ny energi.

Närmare 14-tiden fick vi äntligen träffa läkaren som skulle göra ultraljudet. Ultraljudet gjordes och under tiden hann jag få två omgångar av "magknipet" som läkaren uppfattade varpå han tyckte att vi kanske skulle se om nåt hade hänt. Sagt och gjort, undersökningen visade att jag var öppen 3 cm. "Stanna eller åka hem?" "Stanna" sa den barnmorskan som jag tidigare på morgonen hade pratat med i telefon.

Lite efter 15 nångång fick vi träffa vår UNDERBARA barnmorska Cecilia som gav oss ett rum & fixade iordning ett bad i deras SPA-avdelning. Där fördrev jag & gubbtrollet sen tiden tills klockan var runt 17 och värkarna (japp, NU fattade jag att det var värkar) tilltog.
Undersökning nummer 2 visade att jag nu var öppen 5 cm. Lustgasen erbjöds och jag var snabb med att hoppa på lustgas-tåget. Fokus för mig vid denna tiden var på Selmafisen där hemma... Ha ha. Roligt såhär i efterhand men guuuuuud vad jag tänkte på min lilla stackars katt som fick va "ensam hemma". Ha ha! Ja herregud.

Från 17 till 20 klarade jag av situationen bra och allting gick som det skulle. När dom sista cm skulle öppnas tyckte jag att tiden stod stilla. Fick fruktansvärt ont i ryggen där nångång också så då fick jag två stycken "sterila kvaddlar" som gjorde så.jäkla.ont! men gjorde sån fruktansvärd nytta!

Från 8 cm till krystandet... Hua, det var segt! Tiden gick & vid 21 var jag fullt öppen (låter fruktansvärt ju.) och fick tillåtelse att krysta. Hah! Vilken lättnad. Smärtan försvann och nu skulle man "bara" krysta. Tyckte det kändes som att "skita ut en melon" men själva framfödandet var inget som jag tyckte var särskilt farligt. Har hört att det bränner som fanken när barnet ska ut men det var inget jag kände sådär. Krystade för glatta livet och fick ständigt druvsocker intryckt i munnen för att få energi för jag var helt slut.
Kryst, kryst, kryst & PLOPP! 22.04 kom Liten äääääntligen ut!

"Var är det för nåt?!" frågade jag. "Titta själv" fick jag till svars och när jag försökte se såg jag bara navelsträngen först. Sen, sen såg jag. "Ååååååååååååååååh, en flicka!" sa jag innan jag nästan somnade. Gubbtrollet klippte navelsträngen, jag fick upp henne på bröstet och kunde äntligen andas ut.

Om det gör ont? Jepp. Om det är värt det? Åh ja.

 

Hua! Tänk att man klarat av en förlossning. Så jäkla coolt. En sak som är säker: jag hade aldrig! klarat det utan Lars vid min sida. Denna fantastiska människa, jag är så jäkla glad att jag har han.

Jag är så tacksam för min graviditet, att jag mådde så bra och kunde köra på som jag gjorde ända till slutet. Jag var trots allt höggravid under tiden som vi packade ner hela lägenheten i lådor, bar allting ner för alla trapporna, lastade släp fulla med saker, rev och renoverade huset.
Mådde oförskämt bra hela tiden (förutom illamåendet i början men det är så lite så det räknas inte) och förlossningen var hur bra som helst.

Nu ska jag springa upp till min lilla sömntuta och se om hon kanske är lite hungrig :)

Ska knåpa ihop lite köksrenovering-inlägg så fort jag kan me...

 

 

Puss på er!