Rädslan att förlora någon

Ibland på kvällarna går jag in i någon slags städ-trans. Jag plockar, fixar, städar, torkar, dammar och putsar tills det inte finns mer objekt att ge sig på. Igårkväll fick köket sig en släng av min städmani och blev skinande rent. Jag avkalkade kaffebryggaren med citron, för det har jag läst att man kan göra. Innan dess gick jag loss med olja på alla våra kranar, för det stod i en av mina husmorstips-böcker som jag fått av mig mormor att man kunde göra. Det kunde man också (om det inte är sådär supermycket kalkavlagringar) så det känns ju toppen att slippa använda starka medel som sen spolas ut i vårt vatten. Sånt gillar jag förresten, miljötänk. Även om jag inte själv är miljömodern nr 1 så uppskattar jag ändå när det finns miljövänliga lösningar som är lätta & bra att ta till sig.


Jag gick en runda igår också. Skulle promenixa till miljöstationen för att slänga lite konservburkar och en glasburk men när jag väl kom dit tyckte jag att det var så härligt ute att jag fortsatte på rundan. 7,6 km blev det och det var skönt som fanken.

På vägen träffade jag en dam som hade parkerat sin bil vid vägen. Hon brukar stå där, jag har sett henne där innan. Förr hade hon sällskap av en hund men nu finns inte hunden mer. Den dagen jag såg henne gå där ute ensam, utan sin följeslagare, fick jag en sån klump i magen för jag förstod att det inte fanns någon hund längre.
Igår stannade jag för att prata med henne och blev ståendes i nästan 40 minuter.

Vissa människor bara kliver rakt in i hjärtat och man blir ofrivilligt förtjust i dom. Hon är en sån.
Vi pratade om att hon brukade virka små katter och sälja på marknader, att hösten var påväg och att vi nu har en mysig tid framför oss, om jobb, om ensamheten & tvåsamheten, om kärleken till det stora och det lilla. Och vi pratade om hennes hund.

När hunden gått bort kremerade hon den och körde sen ut med tårar rinnande nerför kinderna ut till deras ställe, det ställe som hon och hunden gick till varenda dag, och spred askan för vinden.
Innan han gick bort filmade hon sin hund när han gick och sniffade på saker längs deras väg och hon tillslut ropade "nu vänder vi" och hunden vände sig om, tittade upp på henne, och kom sen tillbaka.
Denna filmen tittar hon på varenda dag och när saknaden fyller mer än vad kroppen kan ta så tar hon bilen och kör ut till deras ställe och hälsar på han. Ibland plockade hon blommor och lägger till han, ibland tar hon med sig kaffe ut och dricker det medans hon skriver om saknaden i sin dagbok. Ibland åker hon bara ut där för att sitta tillsammans med sin hund.


Hunden var det vi pratade mest om. Jag stod där med vagnen vaggandes bredvid mig och torkade tårarna som rann nerför mina kinder. Hon grät också. När vi pratat färdigt så kramade vi om varandra och kom fram till att det där med att älska någon, djur eller människa, också kan vara det svåraste som finns när man vet att den sorg som kommer sen när denna inte längre finns hos oss, är nästan omöjlig att hantera.

Hon skulle inte ha fler djur, av just den anledningen. Hon vågade inte älska så på djupet en gång till för att sen bli så fruktansvärt ledsen. Det höll på att ta knäcken av henne sa hon.

Jag förstår henne. Än idag kan jag börja gråta för jag saknar vår lilla katt så fruktansvärt mycket som gick bort för över 6 år sen. Jag vägrade också skaffa någon katt efter henne, men sen en dag så satt min lilla Selma där på en annons på blocket och jag kastade mig över telefonen.
Är man en djurälskare in i själen så tror jag att det nästan är svårare att leva utan dom, än att klara av den fruktansvärda saknaden som dom sen lämnar efter sig när dom inte längre finns. För mig var det så i alla fall.

Det är väl så det är. Älskar man någon så innerligt så blir också sorgen därefter.

 

Men hellre det än att aldrig älska på riktigt.