Monstermaja is back

Jag börjar tro att jag håller på att förvandlas till djävulen själv. På riktigt nu alltså. Varenda morgon jag vaknar är jag förvånad att inte djävulshornen vuxit ut i pannan, för den dagen är inte långt borta.

Jag är konstant förbannad på allt och alla. Antingen är folk idioter eller också är det jag som, som vanligt, är den avgörande faktorn i det hela.
Känner mig som en halvkass amatörsbomb som exploderar precis när som helst. Efteråt känns det som att jag skulle behöva sitta inlåst på kloster i resten av mitt liv, eller på Robben Island som jag föreslagit innan. För att bli snäll. Åjnevåjne.
Mamma brukar säg att jag var snäll när jag var liten och det är ju alltid nåt. Har jag tur så är jag snäll när jag är gammal också, vägen dit ser dock inte sådär överdrivet lovande ut.

Humörsmässigt snackat då alltså.

Jaja. Monstermaja är iallafall vaken idag och har hunnit med ett pass på gymmet. Det var askalassegt och ingan glada miner någonstans (förutom när jag pratade med en rivig, skön, glad gubbe som triggade upp mitt humör rejält)
Tvätt ska bort från tvättställningen, det ska duschas och sen ska det hinnas med ett blodprov denna morgon också. Minsann och dar.
För att lugna ner djävulen inom mig så spelas nu lugn musik från vår softa spellistan här hemma. "Nils Lofgren" Wonderland spelas nu och är morgonens tips. Jag skulle tippa på att han heter Nils Lövgren men vad vet jag.

Nej ni, NU jäklar ska jag tagga till. Fy fan vad bitter jag låter!

Tagg tagg!

Här är stackaren (och snyggingen) som lever tillsammans med mig. Ser ni bekymmersrynkan i pannan? Den heter bekymmersrynka av en anledning. Just so you know.