Dune 45

Visst är det drygt när man VILL göra massor av saker men liksom aldrig kommer till skott? Jag är så jäkla seg, slö & trögstartad idag. Tycker jag har gjort ett gäng tappra försök här hemma men det går inte hela vägen, det blir aldrig som jag tänkt mig. Jag flyttar grejer, sen sätter jag mig. Slänger in en maskin tvätt, sätter mig. Käkar en kaka fast att jag absolut inte ska, sätter mig. Går och hämtar kaka nr 2 och slänger förpackningen.
Jag SKA fixa iordning här hemma men jag kommer aldrig igång ordentligt.

Jag har tränat idag. Benpass.. det var vidrigt. Ibland känner man för det (ibland!) och ibland känner man verkligen inte för det. Jag antar att det var en inte-dag idag.

Jag har tusen tankar på allt och känner mig fan inte i form alls i huvudet. Inget går åt det håll som jag vill att det ska och jag har fastnat.
2007 gick jag upp för Dune 45 en tidig morgon för att se soluppgången över Namibia. För er som inte vet (jag hade ingen aning innan jag varit där) så är Dune 45 en av de största sanddyerna som finns. Den har fått sitt namn för att det är 45 kilometer till Sesriem som är närmaste turistort sägs det. Dune 45 är ca 170 meter hög och sanden beräknas vara fem miljoner år. Så, lite information rikare.
Iallafall. Vi skulle upp för dune 45 och för att komma upp så trampades det sand i förbannelse. När vi tappert trampade på så sa Sanna helt plötsligt:

"Ett steg fram och två tillbaka!"

Ha ha, så rätt hon hade.

Exakt så känns det nu. Ett steg fram och så hejsan hoppsan så var vi 2 steg tillbaka igen. Skit samma. Man får ösa på mer så kommer man upp, tids nog!

På väg ner, nöjd tjej.