när man tydligen inte ger tillräckligt

"Hejsan! Jag heter * och jag ringer från cancerfonden. -Jaha. Hejhej! -Jo, det är såhär att jag vill bara tacka dig för att du varit månadsgivare hos oss ett bra tag och passa på att berätta vad dina pengar går till. Har du tid för det? -Ja, jo, men jag har dåligt batteri så du vet varför det kanske tar slut.. -Okej.. Jo, dina pengar går till *långt stycke om braiga saker, forskning & annat tjofräs*... så nu undrar jag om du kan tänkas höja din månadssumma? -*tystnad*"


Jag blir bara så less. Jag förstår väl att cancerfonden måste göra sånthär, men är det inte bättre att lägga krut på att hitta NYA månadsgivare, eller folk som vill skänka pengar, än att ringa dom som redan ger och fråga om dom inte kan ge mer?
Jag kan tycka det. Detta samtalet är inte det första jag fått så jag kan tycka att jag kan få uttala mig. Utöver samtal så skickas det brev där det tackas så hjärtligt för pengarna som jag/vi månadsgivare ger och längst ner på pappret så kan man även där kryssa i om man vill ge mer.

Hade jag haft mer pengar så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att höja summan, men som det är nu med en liten fis som ska försörjas och ett hus som ska betalas så räcker liksom inte pengarna till.

Tycker mest att det blir en tråkig sak när man känner att man inte ger tillräckligt (fast att man gör det).

Tacka vet jag blodgivning, där tackas det så det skvätter om det. Nu är det kalaslängesen som jag gav blod. Singelliv, tandoperation, resor & nu senast en graviditet har satt stopp för just blodgivningen men det ska jag komma igång med så fort kusten är klar. Började när jag var precis fyllda 18 så jag har hunnit med en del besök. Trevlig stämning, trevlig personal och så får man ju koll på att allt är okej. Tipptopp grej att göra om man kan!


Så, vad var detta för halvmjäkigt inlägg? Det var nog bara ett sånt där jag ville få fram att tacksamhet är en trevlig grej som peppar folk. Inte tjat och tiggeri.

Shoppi shoppi

 

 

Det är nånting med att klicka hem saker som ger mig lite ångest. Varför vet jag inte men jag får alltid en sån krypande känsla i kroppen innan jag väl har bestämt mig. Därför tar det alltid sån jäkla tid innan jag kommer till skott. Jag "fönstershoppar" dagligen och lägger gladeligen in saker i kundkorgen, varukorgen, vad det nu heter, men sen låter jag dom ligga där och gosa till sig ordentligt innan jag bestämmer mig. Om jag fortfarande gillar saken efter gos-tiden så klickar jag hem den, om jag tröttnat efter att ha kollat in den åtskilliga gånger. Ja då åker den bort.

 

Nu har jag haft ett gäng saker som legat i kundkorgen och gosat till sig ordentligt under lång tid så nu var det dags för det ångestfyllda klicka-hem-momentet.

 

Här har vi järngänget som ska få flytta in... Först ut är:

 

 

Lampa från House Doctor. Finns att beställa HÄR. Denna underbart ful-snygga skapelse ska få pryda ena väggen i vardagsrummet. (Den kan se skitful ut, men ni. Den kommer bli sååå bra här.)


Näst ut är:

En box, även den från House Doctor. Finns att beställa HÄR. Denna godingen kommer få extraknäcka som stearinljusbox och ha sitt säte på den öppna kökshyllan i köket.

Klockan nedan stavas k-ä-r-l-e-k.

Enkel, stilren, fräsch. Klockren skulle jag vilja säga. M-hm. Mums. Finns att beställa HÄR.

Supersött olja och vinägerset:

Finns HÄR. Vem tackar nej till ett set med fåglar på toppen? Bara det liksom. Kommer också få pryda den öppna hyllan, när dom inte används vill säga. Dom kommer bli superfina tillsammans med vårt porslin från Mateus.

Till sist, en tavla från Lovisa Burfitt:

 

Finns HÄR.

Hårresande. Eller inte.

"Åh, har ni sett hennes hårsvall?" Åh yes.

Jag vill ha fluffigt hår. En fin snygg-ruffig toffs med håret virat runt hårsnodden i en slarvigt snygg knut, eller håret hängande ner med lite fräscht utdragna lockar. Jag vill att håret ska se sådär luftigt, slarvigt, bohemchickt & fräsigt ut. Det gör det inte. Det är platt, som om jag går och lägger mig med en tajt åtsittande mössa varenda kväll och sen låter katten slicka ner håret ytterligare innan det är dags för uppstigning.

Man skulle kunna tro att det är så.

Det är så platt, så jädrans platt. Hur mycket jag än fluffar, tupperar, sprayar, volympudrar, volymsprayar i hårrötterna och har mig så faller det snabbt ner i sin trygga huvudposition, vilket är så nära hjässan som möjligt.

Och så färgen. Piss-orange, i visst ljus. Och så platt. Fiii fanken.

Har ni tips på bra "ica-färg" så tipsa på vett jag. Jag vill inte ha nåt som frisören sen höjer pekfingret åt och säger att jag nu förstört mitt hår med för att det innehåller ammoniak och gud vet allt livsfarligt som en hårfärg kan innehålla och som kommer ta åååååår att läka igen.

Äh. Nu skiter vi i håret (inte bokstavligt talat) och snackar inredning istället. Jag har nu äntligen, efter veckors velande, klickat hem några få gobitar som ska få flytta in hos oss. I will show you.

Knåpar ihop ett inlägg illa kvickt!

flera kryss på to-do-listan

Till syster Ida & Emma: "Hej där"

Godkväll!

.... För kväll är det verkligen här hemma nu. Det är becksvart ute & vår lilla by ligger alldeles stilla. Inte en endaste bil hörs, åkern ligger stilla bakom huset och havet kan jag inte ens se så mörkt det är. En blinkande fyr är det enda som lyser här ute nu, tillsammans med gatubelysningen.

Denna helgen har det hunnits med både det ena och det andra och jag har varit så uppslukad av att ha gubbtrollet nära att jag inte hunnit med att titta in här en endaste gång.
I fredags följde jag med mamma till en ö här i närheten. Hon hade fått för sig att hon skulle leta efter historiska grejer och min uppgift var att uppmuntrande sitta och "åååååh-a" när hon sen visade upp sina fynd. (Fynd som jag förövrigt inte riktigt såg charmen med.)
Förutom att vara exalterad över min mammas ihärdiga grävande så njöt jag av solen, naturen & min dotter. Det är verkligen heeeeeeelt otroligt vilken sommar vi haft (eller har!). Jag kan inte minnas sist det var sådan värme i september månad. Nu är jag iofs inte vrålgammal, men ändå. Under mina 26 år så har september oftast inneburit i alla fall lite tjockare tröjor, lite mer boots och scarfsar virade fjorton varv runt nacken.


Nåja. Nog om årstider & historiska fynd. Igår kom pappa & Joel hit med stora motorsågar för att såga ner träden framför vårt hus tillsammans med gubbtrollet. Eller, träd som står utanför vår tomt men som skulle kunna växa och skymma vår (och andras) utsikt i framtiden. (Vi frågade såklart om lov först)
Jag storstädade inne i huset under tiden och drog fram med både dammsugaren, dammtrasan & skurborsten på alla möjliga ställen så nu är det lite, lite renare här hemma. Hann med att putsa flera fönster också & utrota ytterligare några spindelfamiljer. (Hua!)
Efter städ & röjning igår så drog vi på kalas och åt & umgicks så det stod härliga till. Skönt avslut på en effektiv dag.

Idag har söndagen lullat på i sin gilla gång. Gubbtrollet och min pappa fixade & fejjade här hemma, svärmor var på besök och jag har också dragit mina strå till stacken minsann. Många saker har uträttats faktiskt & det har blivit ännu lite fler kryss på vår eviga "to do-list".

Nu ligger båda trollen uppe i sovrummet och jag tänkte faktiskt gå upp och mysa ner mig jag också.

 

Hoppas att ni har haft en fin helg så hörs vi snart igen!

Rädslan att förlora någon

Ibland på kvällarna går jag in i någon slags städ-trans. Jag plockar, fixar, städar, torkar, dammar och putsar tills det inte finns mer objekt att ge sig på. Igårkväll fick köket sig en släng av min städmani och blev skinande rent. Jag avkalkade kaffebryggaren med citron, för det har jag läst att man kan göra. Innan dess gick jag loss med olja på alla våra kranar, för det stod i en av mina husmorstips-böcker som jag fått av mig mormor att man kunde göra. Det kunde man också (om det inte är sådär supermycket kalkavlagringar) så det känns ju toppen att slippa använda starka medel som sen spolas ut i vårt vatten. Sånt gillar jag förresten, miljötänk. Även om jag inte själv är miljömodern nr 1 så uppskattar jag ändå när det finns miljövänliga lösningar som är lätta & bra att ta till sig.


Jag gick en runda igår också. Skulle promenixa till miljöstationen för att slänga lite konservburkar och en glasburk men när jag väl kom dit tyckte jag att det var så härligt ute att jag fortsatte på rundan. 7,6 km blev det och det var skönt som fanken.

På vägen träffade jag en dam som hade parkerat sin bil vid vägen. Hon brukar stå där, jag har sett henne där innan. Förr hade hon sällskap av en hund men nu finns inte hunden mer. Den dagen jag såg henne gå där ute ensam, utan sin följeslagare, fick jag en sån klump i magen för jag förstod att det inte fanns någon hund längre.
Igår stannade jag för att prata med henne och blev ståendes i nästan 40 minuter.

Vissa människor bara kliver rakt in i hjärtat och man blir ofrivilligt förtjust i dom. Hon är en sån.
Vi pratade om att hon brukade virka små katter och sälja på marknader, att hösten var påväg och att vi nu har en mysig tid framför oss, om jobb, om ensamheten & tvåsamheten, om kärleken till det stora och det lilla. Och vi pratade om hennes hund.

När hunden gått bort kremerade hon den och körde sen ut med tårar rinnande nerför kinderna ut till deras ställe, det ställe som hon och hunden gick till varenda dag, och spred askan för vinden.
Innan han gick bort filmade hon sin hund när han gick och sniffade på saker längs deras väg och hon tillslut ropade "nu vänder vi" och hunden vände sig om, tittade upp på henne, och kom sen tillbaka.
Denna filmen tittar hon på varenda dag och när saknaden fyller mer än vad kroppen kan ta så tar hon bilen och kör ut till deras ställe och hälsar på han. Ibland plockade hon blommor och lägger till han, ibland tar hon med sig kaffe ut och dricker det medans hon skriver om saknaden i sin dagbok. Ibland åker hon bara ut där för att sitta tillsammans med sin hund.


Hunden var det vi pratade mest om. Jag stod där med vagnen vaggandes bredvid mig och torkade tårarna som rann nerför mina kinder. Hon grät också. När vi pratat färdigt så kramade vi om varandra och kom fram till att det där med att älska någon, djur eller människa, också kan vara det svåraste som finns när man vet att den sorg som kommer sen när denna inte längre finns hos oss, är nästan omöjlig att hantera.

Hon skulle inte ha fler djur, av just den anledningen. Hon vågade inte älska så på djupet en gång till för att sen bli så fruktansvärt ledsen. Det höll på att ta knäcken av henne sa hon.

Jag förstår henne. Än idag kan jag börja gråta för jag saknar vår lilla katt så fruktansvärt mycket som gick bort för över 6 år sen. Jag vägrade också skaffa någon katt efter henne, men sen en dag så satt min lilla Selma där på en annons på blocket och jag kastade mig över telefonen.
Är man en djurälskare in i själen så tror jag att det nästan är svårare att leva utan dom, än att klara av den fruktansvärda saknaden som dom sen lämnar efter sig när dom inte längre finns. För mig var det så i alla fall.

Det är väl så det är. Älskar man någon så innerligt så blir också sorgen därefter.

 

Men hellre det än att aldrig älska på riktigt.

Inlägget om dom som ligger allra närmst hjärtat

 

 

 

God morgon!

Jag vet inte hur det är hos er men här ligger dimman fortfarande kvar över havet och diset ligger tunt över åkrarna bak huset & det är så tyst & skönt. Så himla härlig morgon.

Lilla hönan sover så gott i sin vagn just nu och jag har hunnit med att plocka undan lite här hemma. Jag älskar det där plockandet, och har alltid gjort, så jag trivs verkligen med våra rutiner här hemma på morgonen. Från 21-22nångång till 06:30-07:30 sover vår lilla tjej i ett svep och har gjort nästan varenda natt sen hon kom. I början hade vi lite problem med att lägga henne då hon bara ville sova på mitt bröst och vara nära nära hela tiden, men nu så somnar hon gott i sin säng efter en stunds jollrande för sig själv. Inte undra på att man är utvilad och pigg när man vaknar!

Igår anmälde jag mig till en aktivitet med lillan. Egentligen inte för att JAG vill utan för att jag fått höra att "det är så mysigt & det måste du verkligen prova!".
Jag är inte alls intresserad över att gå dit men det är just precis därför som jag ska. Jag kan vara så jädrans bestämd och vägra saker så nu ska jag ge det en chans och hoppas att min siggighet ger med sig och att det visst var sådär myyysigt & roligt som det sägs.

Tror att det är det där påtvingade som får mig att rygga tillbaka och springa åt andra hållet. Umgås för att man måste, bör, eller ska. Jag umgås gärna med folk som har barn, men inte av anledningen att dom har barn.
Jag har inget behov av att umgås med folk titt som tätt. Jag trivs bra med att vara själv även om jag ger sken av att vara en sån som omger sig med massor av folk.

Jag har mina vänner och jag är så glad för dom, allihopa. Många bor långt ifrån mig. Som Mari tillexempel, hon bor i Stockholm.
Hon och jag har hängt ihop sen allra första dagen på lekis och vi är raka motsatserna till varandra. Hon är lugn, har så fruktansvärt vackra ögon & ett leende som är så vänligt att man smälter. Hon är godhjärtad och sämst i världen på att säg "ja Hanna, du har rätt! Han är dum i huvudet" utan säger istället "Men, tänk såhär" Tror det är därför som vi fortfarande hänger ihop så som vi gör. Ingen känner mig så som hon.

Maris syster Minna är också en av dom som jag trivs väldigt bra tillsammans med. Hon bor i Göteborg så det är en bit det också. Hon är så in i helskotta bra på att få ihop saker, ordna, organisera, se till så att folk trivs. Hon kan verkligen laga soppa på en spik och hon klarar av allt med en klackspark.

Emma H. Underbar. Alldeles, alldeles underbar. HÄR skrev jag om henne.

Familjen är självskriven. Behöver inte ens nämna dom för dom är så självklara som man bara kan vara. Vilka som är i min familj? Mina systrar med respektive, gubbtrollets bröder med sina underbara tjejer & så Joel och Emma Löfstedt såklart.

Louise & Micke med respektive. Jag blir glad bara jag skriver namnen. Dessa två hänger ihop med både mig och Mari. Vi har känt varandra sen lekis. Träffas lite sisådär. Det är sån vänskap som bara är. Den bara finns där och man behöver inte ens anstränga sig för att hålla den vid liv, för det gör den liksom av sig själv.

Sandra är också en som hänger sig fast. Hon och jag kan prata i timmar om precis vad som helst. "VA!? Är klockan redan åtta?! Var tog tiden vägen?" Alltid likadant, tiden springer iväg när vi ses och det om något är väl ett gott tecken på att man trivs i varandras sällskap.

Kulis. Ha ha ha, denna människa! Fart och fläkt, bestämd till tusen & ett garv som får vem som helst att släppa loss. Hon är helt galen och vi tillsammans blir heeelt toppade!

Sen har vi min kräft-trio som jag älskar nåt så in i bombens! Achmed, Såfi och Määääd. Dessa människor kan få mig att skratta konstant. Vet inte vad det är med dom men vi trivs så himla bra ihop och dom skulle jag för mitt liv inte vilja vara utan.


Jamen hörrni, nu blev detta ett inlägg om mina vänner. En härlig samling människor som sitter fast & aldrig kommer försvinna. Även om vi ses eller inte.
Är det inte den allra bästa vänskapen? Den som bara finns där och som man inte behöver göda för att hålla den vid liv? Jag tycker det.


(Sen har jag massor av fler vänner & en massa nya helt underbart härliga människor som just nu är påväg att tåga rakt in i mitt hjärta)


Så, det vart det inlägget. Om människor som känner en utan och innan och som får en att må innerligt bra.

 

Hoppas ni får en go dag!

 

 

 Alltså. Kolla bara på dom. Förstår ni vad jag menar med att man mår ruskigt bra tillsammans med dom?

Överraskning & kräftfiske

... och så gick det en hel vecka innan jag fick tid över för ännu ett blogginlägg!

God morgon!

Herrejisses vilken härlig morgon. Havet ligger spegelblankt, solen skiner, gräsmattan är sådär fuktig som den är när det är september och det är helt tyst utomhus, förutom lite kvittrande från fåglarna.
Jag är en sån naturfjant som mår fruktansvärt bra av att ha naturen nära.

En vecka har gått sen sist & det har hänt lite saker.
I onsdags förra veckan skulle lilla loppan få sina första sprutor så gubbtrollet tog ledigt för att faderligt stötta upp. I torsdags sen vinkade jag Gubbtrollet hejdå när han körde till jobbet & jag hämtade tidningen. Därefter gick jag upp i sovrummet för att amma. Hörde efter ett bra tag en dörr som öppnades och jag tjoade "gooomorron!" till Karl som sov över hos oss.
Efter en liten stund kommer Gubbtrollet upp för trappen & in i sovrummet (!?)
"Glömde du nåt? -Nä, jag har tagit ledigt. Du och jag ska iväg idag" (Här började jag gråta.)

Alltså. Denna underbara man.


När jag väl kom ner var frukostbordet dukat med nybakade frallor, goda pålägg, Brämhults goda apelsinjuice, kaffe mm.
Åt frukost & vinkade sen hejdå till Karl som skulle hem och sen satt vi oss i bilen för en sväng till Malmö. "Du behöver lite nya kläder!"
Sagt och gjort, vi styrde kosan mot Emporia där vi sen strosade runt hela dagen. Lilla loppan hakade såklart på och var nöjd och belåten hela dagen.


Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag lyckats få denna man. Det är inte att vi åkte iväg och shoppade som är grejen, utan den att han i hemlighet planerat för detta, styrt upp allting i smyg, lagt undan pengar utan min vetskap och smusslat utan att jag förstått nånting.

Han gör så mycket mer som betyder så oerhört mycket för mig, inte för att han måste eller känner att han ska, utan för att han är sån.
Jag kan ju skriva ett helt inlägg om bara han, min trygghet i livet, och kommer göra någon dag men nu vill lilla hönan ha lite uppmärksamhet hör jag.

Innan jag säger hejdå så måste jag passa på att tacka Achmed och co för ännu ett UNDERBART kräftfiske. Världens lyckopiller, om man ändå haft er lite lite närmre! <3

 

Puss på er!